Victim of the modern age, part 2

Att vara ett barn av idag innebär att allt är väldigt enkelt. Det innebär att få allt serverat på silverfat precis exakt i det ögonblick vi vill ha något. Det innebär att aldrig behöva kämpa för något. Att aldrig behöva jobba för att få tag på något. Att aldrig behöva längta efter något. 

 

Om jag till exempel vill veta när westfaliska freden skedde så googlar jag det. Om jag vill veta vad westfaliska freden faktiskt innebar söker jag på Wikipedia. Vips så vet jag allt om händelsen snabbare än vad det tog för tidigare generationer att gå ut och låsa upp sin cykel för att åka till biblioteket.

 

Vill jag se någon hypad film från Sundance laddar jag ner den i samma ögonblick premiärvisningen på festivalen äger rum. För att få se en sådan film hade tidigare generationer först fått vänta ett halvår för att filmen skulle komma till Sverige och då hade de fått åka antingen till Göteborg eller Stockholm eftersom de små lokala biograferna enbart visade kioskvältare som Sunes Sommar.

 

När gruppen Oasis meddelade att de skulle släppa en ny skiva i slutet av nittiotalet blev alla fans av gruppen, naturligtvis, som galningar. Oasis släppte kanske en press-release tre- fyra månader innan skivan skulle komma ut och sa att “Nu jävlar, nu är det på gång, snart är den här, vår nya skiva.” Fansen byggde då så klart upp monstruöst stora förväntningar, de gick troligen runt och pratade om skivan 24/7 och kanske kanske gjorde de till och med en liten kalender till det datum då skivan skulle släppas. På release-dagen hängde beundrarna på låset till skivbutiken och sedan när de äntligen fått sina händer på skivan sprang de hem, slängde cd:n i spelarn och lyssnade och lyssnade och lyssnade.

 

Om till exempel Vampire Weekend skulle arbeta med nytt material läser jag det på musikbloggen Stereogum innan det kommit något officiellt pressmeddelande. Med största sannolikhet står det att bandet spelat några nya låtar på en konsert och direkt kan jag klicka mig vidare till något YouTube-klipp eller ladda ner ett par demolåtar i taskig kvalité. Sedan när det börjar bli dags för skivsläpp kan jag, lagligt eller olagligt, ladda ner hela skivan på tjugo minuter redan några dagar innan den finns i butikerna. Så fort jag har den på datorn skryter jag om det i min statusuppdatering på Facebook (Jon Demred is listening to Vampire Weekends new record) och sedan snabbspolar jag mig igenom skivan en eller två gånger. Vid snabbspolningen hittar jag kanske två låtar som jag verkligen gillar, slänger in dem på podden och sedan glömmer jag av Vampire Weekend för den här gången.

 

Tidigare generationer byggde alltså upp relationer till sina skivor, de kunde garanterat namnge alla låtar på sin favoritskiva och troligen kunde de även säga längden och placera dem i rätt ordning. De gjorde spellistor genom att göra blandband som de slet med i timmar. Vi, min generation, lyssnar på en skiva en gång, väljer ut en bra låt utan att veta vad den heter, trycker sedan på Genius och automatiskt, utan något jobb alls har vi en perfekt spellista. Det jag vill komma fram till är att musik inte betyder något för oss, vi laddar ner, lyssnar och glömmer av. Och så är det med det mesta för oss. Vi behöver inte kämpa för att få tag på något, vi behöver inte längta efter något, vi behöver inte lyssna på en skiva flera gånger om bara för att det är den enda vi har och därför kan vi inte bygga upp en relation till något. Det tycker jag är synd.

 

 

 

On the Road

Runt jul 2007 mådde inte jag särskillt bra, jag kände mig ensam och allmänt dålig. Jag hade ångest över en massa saker och jag ville bara bort från Varberg. Jag pratade mycket med min lärare om detta och hon sa åt mig att jag skulle läsa boken On the Road av Jack Kerouac och sedan sätta mig och fundera över allt som jag ville göra i livet. Jag läste ut boken, blev inspirerad och skrev sedan ner alla mina mål med mitt liv. Jag skrev ner alla platser jag ville besöka, alla saker jag ville göra, alla böcker jag ville läsa, alla filmer jag ville se och alla saker jag ville äga. När jag hade gjort detta blev jag mycket gladare igen och hela livet kändes väldigt mycket lättare.

On the Road handlar om en kille som åker igenom USA flera gånger om och att läsa den fick mig att inse att hur fast man än känner sig finns det alltid saker man kan göra. Bara man har något mål. Jag har sedan julen 2007 läst On the Road tre gånger och den blir bara bättre för varje gång. Känner man sig nere och har samma symptom som jag hade så finns det ingen bättre bok att läsa än On the Road, den öppnar ögonen. I alla fall mina. 

Nu ska jag och Ville ut på vår roadtrip. Precis som i boken så åker vi från en ände av ett stort land till en annan, skillnaden är att vi åker norrut  i Australien medan Sal och Dean åkte västerut i USA. Hur som helst, Ville är Dean Morriarty till min Sal Paradise, och jag tror att detta kommer bli helt underbart. 

So long Manly Beach. Howdy East Orange!

Victim of the modern age

Idag skulle jag haft möte med min elev, ni vet hon som jag skrev om i förra inlägget. Vi skulle som vanligt träffas på Bacio i Queen Victoria Building och tiden var satt till klockan 15.45. Jag förberedde lektionen noga, tog färjan in i god tid och ställde mig och väntade utanför Bacio ungefär 15.35. Klockan 15.55 började jag undra vart Margot tagit vägen, hon brukar nämligen alltid höra av sig om hon inte kommer i tid. Jag kände i fickan efter min mobil, upptäckte att den inte var där och en omedelbar känsla av handikapp sköljde över mig. Hur fan beter man sig utan mobiltelefon?

Jag väntade där som ett fån i ungefär tio minuter till och sedan slog det mig att jag kanske hade tagit fel på tiden. Jag kollade runt på alla platser på uteserveringen efter hennes nuna och konstaterade att hon inte var där. Jag kollade lite försiktigt in genom fönstret till Bacio, när jag inte kunde se henne där heller tog jag för givet att jag helt enkelt missat mötet. Jag sa något fult ord, ryckte på axlarna och drog hem igen. På färjan hem försökte jag komma på ursäkter till att jag varit sen och tänkte att det bästa helt enkelt vore att säga att vi faktiskt sa 3.45, oavsett vad vi egentligen sagt.

När jag kom hem till vår lägenhet letar jag upp min mobil och ser att jag fått fyra(!) sms från Margot. Det andra var bäst: ”U r running really late! Lol i hope the meeting is still on!”

Det som är skönt är att detta sms:et kom in klockan 16.00. En halvtimma tidigare hade jag fått det första sms:et: ”Hey Jon! It’s Margot, i got here early and i am on a table inside.”

Jag hade alltså stått utanför och väntat på någon som redan var på stället i ungefär 40 minuter. En tanke som slog mig ett litet tag efter att jag ringt till Margot och förklarat mig var att personer födda innan 1983 troligen hade kollat runt på cafét ordentligt, de hade definitivt gått in och kikat, inte bara stått utanför. De kanske till och med frågat personalen om de sett eller hört något. Vi som är födda med mobiltelefonen i handen tänker inte så. Vi är helt körda utan teknologins hjälp, totalt hjälplösa. Sorgligt nog.

Hur som helst så bokade vi om mötet tills i morgon. I morgon ska vi träffas utanför. Och jag ska inte glömma min mobil.

Minnen

Detta är min klocka, en relik från en svunnen tid. Tack och lov. 

Allting började med en ny frisyr. Det var någon gång under mitt åttonde år i skolan, om mitt minne inte sviker mig, och min syster fick mig att gå till Salong Monika för första gången i mitt liv. Jag klippte mig och färgade mitt hår, min pappa tyckte att jag var galen. Och det var jag väl kanske också. Lägga närmare 500 kronor på en frisyr, något som har ungefär lika lång livslängd som en tändsticksask. Sanslöst stört. 

Hur som helst, frisyren gav mig kredd. En av mina klasskompisar, en tjej som jag faktiskt tyckte var ganska snygg och som var rätt så “inne”, sa till mig att jag såg ut som en av de där coola killarna. En av de stora, nästan vuxna, som gick på PS. Det var stort för mig. 

Strax efter jag fått min nya frisyr började mitt liv förändras ganska dramatiskt. Jag fick nya prioriteringar, och mycket var Johan Lindebergs fel. Helt plötsligt var märken det enda som betydde något för mig. Om någonting inte hade ett märke, eller ännu värre, om något hade fel märke så var det inte värt något i mina ögon. Detta gällde allt. Jag kunde inte inte borsta mina tänder med en tandborste från något annat märke än Colgate, att fixa håret utan D:fi var helt omöjligt och att bära annat än Björn Borg-kalsonger var otänkbart. Det var däremot helt i sin ordning att använda samma tröja sex dagar i sträck. Att tröjan även var lite för stor spelade absolut ingen roll, i alla fall inte om tröjan var från J.Lindeberg. 

Armbanden kom först, sedan köpte jag min stickade tröja, efter det var det golfbyxor och till sist köpte jag skärpet. Eller nej, någonstans däremellan köpte jag även glasögon från J.Lindeberg. Jag hade en uniform, och jag tvekade inte att använda den varje dag. När jag inte var på golfbanan bytte jag golfbrallorna mot ett par utsvängda, lite förstora Nudie-jeans som jag köpt på Lager 157. Jag kände mig så cool.

På min fjortonde födelsedag (tror jag i alla fall) fick jag den. Timingen var perfekt, precis när märkeshetsen i min hjärna var som värst fick jag en klocka av märket Diesel. Den smälte in perfekt i min uniform, den passade till allt, och den passade alla tillfällen. Jag var så stolt över den och jag nämnde mer än gärna att den var från Diesel och vad den kostade. Töntigt kan tyckas, men det var bara så det var. Status var allt för mig, och status var märken, märken i mängder (dock bara märken som andra i min ålder kände igen, typ We och Tiger. Dior? Vad var det?).

När jag ser tillbaka på den tiden nu så frågar jag mig själv ganska naturligt, hur fan kunde jag vara så ytlig? Hur kunde jag låta något så barnsligt som loggor styra mitt liv? Med tiden började jag inse att det var okej att ha kläder från H&M, att det var coolare att bära kläder som satt bra än kläder som bara hade ett märke och att stora blaffor på kläderna faktiskt var ganska fult. Jag tröttnade så småningom på så gott som allt som var mig under den tiden. Allt utom en sak, min klocka. Min klocka är faktiskt, trots att jag skröt om den så mycket när jag var mindre, fortfarande en av mina favoritsaker på denna jord. 

Se på den, sex år senare är den nästan till och med vackrare än när jag fick den. Det lustiga, när jag tänker på det, är att det egentligen aldrig var något speciellt med den. Den var ju i alla fall inte direkt något att skryta med. Det är ju bara en Diesel-klocka, ingen Tag-Heur, ingen Rolex och definitivt ingen Patek-Philipe. Det är en Diesel-klocka. Men ändå, det är min älskade Diesel-klocka.

Att (vilja) vara som Seth Wikingsson

Jag är en sådan där kille som har många förebilder. Jag har flera olika förebilder, och även olika typer av dem. Det finns dels de som jag ser upp till och inspireras av, och sen så finns det dem som jag mer eller mindre, mest mer, försöker vara som. Två av de där sistnämnda, de där som jag så gärna försöker efterlikna är Fredrik Wikingsson och den fiktiva O.C-karaktären Seth Cohen. Dessa två filurer har en ganska slående likhet med varandra, de pratar båda två väldigt snabbt och ibland även ganska sluddrigt. För mig, som tragiskt nog har ägnat en ganska stor mängd tid på att vara så lik de båda som möjligt, är detta en klar nackdel. Speciellt när jag ska prata engelska, att prata snabbt på ett språk som inte är mitt modersmål är faktiskt inte alltid en god idé. Det kan ibland leda till missförstånd och det är ju inte alltid så kul. I och för sig så är ju faktiskt inte australiensarna världens mest välartikulerade folk heller, så ibland när jag pratar riktigt jävla fort känner jag mig faktiskt som en av dem. Och det är ju ganska coolt. 

Death Cab

“Jag önskar att jag kunde sjunga som Ben Gibbard, det kan jag inte”

Urdrag från That charming man (min första blogg), någon gång i januari 2007.

Jag har en gång sagt att jag skulle kunnat döda för att få se Death Cab for Cutie live, i torsdags fick jag göra det. I ärlighetens namn så är jag inte riktigt lika förtjust i Death Cab nu som för två år sedan. Jag tycker fortfarande att bandet är fruktansvärt bra, men jag skulle liksom inte kunna döda för att se dem längre. 

Hur som helst, i torsdags fick jag alltså äntligen se dem och konserten var faktiskt precis vad jag drömt om. Jag fick gåshud när de gick på, de började med en låt som jag aldrig hört förrut och fortsatte sedan med en lång rad av underbara låtar. Några av låtarna som jag njöt extra mycket utav under konserten var Title and Registration och The Sound of Settling. Två fruktansvärt bra låtar som faktiskt fick mig att börja lyssna på Death Cab en gång för ganska längesen efter att Seth Cohen nämnt dem i OC. När Ben Gibbard gick upp ensam på scenen för det första extranumret och med enbart en gitarr framförde I will follow you into the dark fick jag gåshud för andra gången. 

Tredje gången jag fick gåshud var under konsertens sista låt. Det var den mäktigaste avslutningen jag någonsin sett på en konsert. De spelade min favoritlåt, Transatlanticism, och de spelade den så bra att jag nästan ville gråta. Det är en fantastisk låt som är väldigt hjärtskärande. I början av låten var alla helt tysta och bara lyssnade på Gibbards röst och pianospelande. Framåt slutet exploderade hela Enmore Theatre, varenda en som var på konserten förenades tillsammans i låtens starkaste del, “I need you so much closer”, “I need you so much closer”, “I need you so much closer”, “I need you so much closer”, “I need you so much closer”, “I need you so much closer”, “I need you so much closer”, “I need you so much closer”.

Hundliv

Kommer ni ihåg tiden när man frågade sina vänner om man skulle leka? Ni vet den tiden när man träffades för att leka, inte för att hänga, dricka, spela tv-spel, fika eller vad det nu är vi gör när vi umgås, kommer ni ihåg den? Jag undrar när allt förändrades, jag kommer i ärlighetens namn inte alls ihåg när jag slutade fråga mina vänner om vi skulle leka. Jag skulle gissa att det var någon gång i femman eller sexan, när alla började växa upp och bli coola. Troligen var det vid ungefär samma tidpunkt som när jag började intressera mig av tjejer på riktigt. Ville man ha snygga tjejer så kunde man ju inte leka, det förstod ju vilken någorlunda normal sjätteklassare som helst. Det var bara att kolla på de äldre killarna i åttan och nian, de som alla tjejer trånade efter, de lekte aldrig. Nej, de hängde med varandra. De satt i ringar och pratade, kanske inte om något vettigt men ändå, medan de rökte cigaretter och drack kaffe. Alla tjejerna älskade dem, just för att de var så coola. Vi som fortfarande lekte var körda, vi var tvungna att ändra på oss. Och det gjorde vi tyvärr också, det är ju ett ganska naturligt steg i utvecklingen till att bli vuxen.

Jag tycker att det är synd att man slutar leka, jag tror nämligen inte att man kan vårda sin kreativitet på ett bättre sätt än genom att just leka. Att ständigt hitta på nya saker att göra, att se varje pinne som ett potentiellt lasersvärd, varje buske som ett gömställe och varje träd som ett ställe för en ny koja. Möjligheterna är oändliga när man leker, det finns inga hinder, bara nya vägar att gå. Det är bra för hjärnan att leka, så samla ihop några vänner och försök minnas någon gammal lek och lek! Du öppnar ditt sinne på ett vis som du inte gjort på flera år, och du behöver inte ens vara berusad. Sen så är det ju faktiskt bara barnsligt roligt också.

Se på den här hunden, den leker, och jag kan nästan lova dig att den mår riktigt riktigt bra. Det kan du också göra.